Traditionellt är det mest karakteristiska symptomet på Diabetes Mellitus att vi kissar mycket och urinen innehåller socker, något som händer när blodsockret är över 10 mmol/l. För den som fått en diagnos och en effektiv läkemedelsbehandling så händer det förhoppningsvis ganska sällan och många lever ett helt vanligt liv. Ganska många berättar dock en obeveklig trötthet och att det känns som om de går på tomgång, oavsett hur mycket de sover. Det beror förmodligen på våra celler har blivit mindre känsliga för insulin och därmet utarmas på bränsle. Så vi kämpar oss igenom dagen, slåss mot hjärndimma och längtar kanske efter att få ta en tupplur. Inte sällan äter vi mer för att kompensera samtidigt som bukspottkörteln producerar allt mer insulin. Sammantaget är det vanligt att uppleva en “ond cirkel” med ökande insulinresistens och viktuppgång.
En annan vanlig upplevelse är vad vissa patienter kallar 'sockerbaksmälla' som kan uppstå efter en pizza och en läsk: när vårt blodsocker ligger över cirka 10 mmol/l börjar socker sippra ut i urinen. Sockret drar med sig vatten och gör att bi behöver gå på toaletten oftare. Samtidigt saknar våra celler fortfarande en jämn tillförsel av bränsle, så när nivåerna sjunker kan vi känna oss trötta, dimmiga – eller till och med skakiga och irriterade – utan att själva blodsockret ser låt ut på mätaren.
Kontroll eller flow, en grundläggande fråga
Flera vetenskapliga studier har visat att en mer hälsosam livsstil och förbättrat blodsocker kan uppnås genom att sätta tydliga mål och föra dagbok över sin kost och motion. Att följa en sådan strukturerad plan är som att ha en tydlig karta: du vet vad du ska lägga på tallriken, när du ska äta och hur det påverkar ditt blodsocker. Varje måltid till en möjlighet att bevisa för dig själv att du styr skeppet och med varje portion du mäter och varje kolhydrat du räknar ökar ditt självförtroende. När du ser resultaten på din blodockermätare är det ett bevis på din växande förmåga. I bästa fall blir planen med tiden till vanor som faller sig naturligt, först då kan vi tala om en långsiktigt hållbar förändring.
Men det finns en baksida med att hålla koll på varje tugga du äter. Om du börjar väga varenda matbit och se varje val som 'rätt' eller 'fel', är det lätt att hamna i ett svartvitt tänkande där mat blir din fiende och avvikelser känns som ett misslyckande. Det kan lätt leda till vad vi kallar rubbade matbeteenden eller störda matvanor. Till exempel kan det yttra sig som att personen begränsar vad, hur mycket eller när den äter, men med återkommande episoder av hetsätning när kontrollen brister. Ofta kan stress eller starka känslor bidra till både kontrollförlust och hetsätande; Maten blir en flyktväg från ångest, tristess eller press. Att klassificera livsmedel som ”bra” eller ”dåliga” kan vara till hjälp, men det kan också skapa ångest inför mat och driva fram extrem fasta, överdriven träning eller andra metoder för att väga upp det man ”syndat”. Sådana mönster kan undergräva den fysiska hälsan även om de inte uppfyller alla kriterier för en ätstörning.
Du känner säkert igen någon aspekt av det jag nämnt, och i så fall är mitt råd att visa dig själv empati och tålamod. Istället för att klandra dig själv, visa samma vänlighet som du skulle erbjuda en vän! Ge dig själv beröm för den ansträngning du gjort och se dina motgångar som viktigt lärande. När du lär dig att ersätta den hårda inre kritikern med en medkännande coach – en som säger, ”Du är mänsklig, du gjorde ditt bästa, och imorgon kör vi igen” – skyddar du din mentala hälsa, stärker din motståndskraft, och bygger en grund för hållbara förändringar.
Som du förstår så är det lite av en konst i att hitta en medelväg mellan strikt struktur och medkänsla. Mitt råd är att skapa en tydlig färdplan med SMARTa mål och dagböcker, men tillåt dig själv att vika av från planen ibland. Du kan unna dig en planerad 'belöning” eller en lättare vecka när livet kör ihop sig. Stanna upp ibland, men fokusera på reflektion istället för självkritik. Titta på din data med nyfikenhet och se det som en vägledning. Fira dina framsteg, lär av dina misstag utan skam, och justera din plan steg för steg.
Samhällsnormer och stigmatisering
Personer med typ 2-diabetes och fetma känner sig dömda av omgivningen. Med tiden kan detta stigma sippra in och bidra till känslor av skuld och skam. Patienter gömmer ofta sina blodsockermätningar eller insulinpennor för att undvika nyfikna blickar, hoppar över att mäta blodsockret för att undvika kritik eller hanterar emotionell stress genom att hetsäta. När skammen tar över, urholkar den självkänslan och kan bidra till stress, ångest och depression.
De negativa känslorna kring diabetes kan lätt förstärkas av tankar som att 'Jag måste vara en dålig person som inte kan sluta äta'. Ett enda bett av en ‘förbjuden' kaka kan utvecklas till 'Nåväl, jag har redan förstört dagen – lika bra att äta upp hela påsen”, vilket bara lämnar dig med en tung skuld-eftersmak: skam över att du 'saknar viljestyrka', rädsla för att ha förstört veckors framsteg och oro inför nästa måltid. Vänner firar med pizzakväll, och du är kluven mellan att längta efter gemenskap och att frukta kolhydraterna.
Då kan det vara bra att påminna sig om att diabetes faktiskt är ett samspel mellan våra gener och vår miljö. Det är alltså inte du som person som är orsaken till din diabetes, du hade bara oturen att födas med gener som gjorde dig extra sårbar. Försök istället tänka 'Min kropp gör ett svårt jobb' och fokusera på dina möjligheter att kompensera genom att omforma din miljö och dina beteenden så gott det går!
Ett annat tips är att försöka förändra samtalsklimatet bland familj och vänner. Poängtera gärna att diabetes ett medicinskt tillstånd och be dina vänner hjälpa dig att fira när du gör framsteg – Det kan minska skuldkänslor, bygga självförtroende och skapa en mer medkännande väg till bättre hälsa. Det är avgörande att komma ihåg att du inte är ensam i denna resa, och du kan behöva öva på ett “medkännande förhållningssätt till dig själv”.
Hur du kan be familj och vänner om stöd för att hantera skam kring mat?
Att be sin familj om stöd för att övervinna skam kring mat kan vara ett viktigt steg mot att bygga en hälsosammare relation till mat. Här är några strategier för att kommunicera vad du behöver:
Välj rätt tid och plats: Hitta en lugn och bekväm plats där ni kan prata öppet och ärligt utan avbrott. Se till att alla är i ett avslappnat sinnestillstånd. Var ärlig och sårbar: Dela dina känslor kring skam och mat öppet. Förklara hur det påverkar ditt humör, din hälsa och ditt allmänna välbefinnande. Att vara transparent om dina erfarenheter hjälper din familj att förstå din kamp bättre. Ge dem kunskap om relationen till mat: Dela resurser eller information om hur skam påverkar ätbeteenden. Du kan föreslå artiklar, videor eller böcker som förklarar vikten av ett medkännande förhållningssätt till mat och hälsa. Tydliggör dina behov: Låt din familj veta exakt hur de kan stödja dig. Oavsett om det handlar om att vara uppmärksam på kommentarer om mat, att laga hälsosam mat tillsammans eller att erbjuda emotionellt stöd när du känner skam, kan tydlighet i vad du behöver vägleda dem bättre. Uppmuntra till öppen dialog: Bjud in dem att dela sina tankar och känslor om mat, hälsa och kroppsbild. En inkluderande samtalston främjar förståelse och kan hjälpa alla att hantera sina egna utmaningar kring mat. Sätt gränser: Om vissa ämnen eller beteenden utlöser skam, kommunicera dessa gränser tydligt. Om diskussioner om dieter eller specifika livsmedel är olämpliga för dig, be vänligt din familj att undvika dessa samtal. Föreslå gemensamma aktiviteter: Föreslå att ni deltar i aktiviteter som främjar hälsa och välbefinnande tillsammans, som att laga näringsrika måltider, gå på promenader eller delta i workshops om hälsosam kost. Detta kan skapa en stödjande atmosfär och minska fokus på individuella matval. Visa uppskattning: Erkänn och tacka din familj för deras stöd. Positiv förstärkning kan uppmuntra dem att fortsätta vara förstående och medkännande. Genom att närma dig samtalet med öppenhet och ett tydligt syfte kan du skapa en närande miljö som hjälper alla inblandade att omfamna ett mer medkännande förhållningssätt till mat.